Del I i publikationen består av en Generalplan för jordbruksområdena, som gjordes på avrinningsområdet för forsarna i ån Karvianjoki sommaren och hösten 2012. I arbetet kartlades behovet av skyddszoner och de tidigare rekommendationerna för skyddszoner uppdaterades. Dessutom söktes objekt med biologisk mångfald, vårdbiotoper och lämpliga platser för våtmarker.

Det visade sig finnas ett behov av skyddszon på åkrarna längs vattendragen på en sammanlagd sträcka av över 18 kilometer. Dessutom rekommenderas skyddszoner för sammanlagt 250 ha åkrar med översvämningsrisk och åkrar på grundvattenområden. Planen inbegriper sammanlagt 14 våtmarksobjekt, av vilka en stor del ska anläggas genom grävning. Av våtmarkerna är 12 sådana som kan anläggas med stöd för icke-produktiva investeringar. Sammanlagt 63 mångfaldsobjekt och 18 vårdbiotopobjekt hittades i jordbruksområdena. Deras sammanlagda areal är drygt 70 ha. Till mångfaldsobjekten hör rikligt med lundartade skogsremsor på stränderna och olika plättar på åkerområdena.

Syftet med generalplanen är att inspirera jordbrukarna att vidta åtgärder för vattenskyddet och värna om mångfalden i landskapet och naturen. Åtgärderna är frivilliga för markägarna. Uppgifterna i planen kan användas som stöd för en mer detaljerad plan när man söker finansiering för objekten. Planen baserar sig på terränginventeringar av objekten som företogs på basis av en kartundersökning och uppgifter från olika instanser. Av resultaten från kartläggningen skapades också ett material för geografisk information. I rapporten ges basinformation om området samt om anläggande och vård av objekten.

Del II av publikationen är en undersökning av avrinningsområdet i skogsområdena ur vattenskyddsperspektiv, som likaså gjordes på avrinningsområdet för forsarna i Karvianjoki. I utredningen behandlas allmänt skogsbrukets belastning på vattendragen, möjligheterna för vattenskyddsåtgärder på avrinningsområdet och utnyttjande av geografiska informationstekniker för att lokalisera vattenskyddsobjekt. I undersökningen presenteras också erfarenheter av den s.k. RLGIS-metoden, hur den använts på det här pilotområdet och en bedömning av de resultat man fått med metoden. Slutsatsen är att metoden nog kan användas som hjälpmedel i planeringen och i hur man ska rikta vattenskyddsåtgärderna, men den ersätter inte terrängkartering. Om man har tillgång till en täckande och noggrann höjdmodell och markdata förbättras metodens användbarhet.